En hemlig inseminering: Veterinärens patienter är nu döda, men rasen räddades

Mies katsoo suoraan. taustalla kirjahylly
Bild: Marjatta Sihvonen

Veterinär Ossi Kemppainen håller en gammal koklocka i sin hand. En gång tillhörde den en ko vid namn Punakorva, som är en välkänd förfader till den återupplivade lantrasen nordfinskt boskap. Många av de nu levande djuren av rasen kan härledas till henne.

Vi är hemma hos Ossi Kemppainen i Villmanstrand, Östra Finland och han visar hur vackert koklockan ringer. Endast en liten rörelse skapar ett vackert klingande ljud som kan höras långa vägar. Klockan är hantversksmässigt tillverksad med stor omsorg, precis som så mycket annat var hemma hos Punakorva, på Rantamaa gård, i nordfinska Torneåregionen. Där betade Punakorva ängarna nära gränsfloden mellan Sverige och Finland.

Mies pitää lehmäkelloa kädessään
Image: Marjatta Sihvonen

När Ossi Kemppainen kom till Tornedalen 1974 som ung veterinär drev Kerttu och Leino Lehto en gård i Rantamaa. Kemppainen beskriver dem som mycket medvetna människor, som kompromisslöst bevarade den gamla livsstilen. Lantrashönor sprang fritt i deras trädgård och det hårda arbetet utfördes med hjälp av häst.

Två av deras kor var dels av den nordfinska rasen, men Kerttu och Leino Lehto var intresserade av att köpa en renrasig individ av den gamla, lokala lantrasen. Försiktigt berättade de om sina önskemål till veterinären, som besökte många gårdar längs den vidsträckta älvdalen.

En lämplig kandidat hittades i Erkki Lampelas besättning.
– Lampela hade vita, rödörade djur, och en av kvigorna, Punakorva, köptes till Rantamaa gård. Jag agerade budbärare och var där för att hjälpa till, minns Ossi Kemppainen.

En hemlig inseminering

På den tiden var lantrasdjur, som till exempel nordfiskt boskap, inte så uppskattade. Enligt Kemppainen ogillade experterna vid boskapsavelsrådet den gamla rasen. Den negativa inställningen överraskade Kemppainen, eftersom han som veterinär kunde se många bra egenskaper hos rasen.

När det var dags att inseminera Punakorva för första gången, bad Kerttu och Leino Lehto återigen hjälp av Ossi Kemppainen. Problemet var att det på 1970-talet bara fanns en handfull nordfinska nötkreatur kvar. Som minst bestod populationen av endast ett tjugotal individer.

Det var helt omöjligt för Kerttu och Leino Lehto att hitta en renrasig tjur till sin kviga – tills Ossi Kemppainen kom med en lösning. Spermier från den svenska vita fjällrasen fanns på den svenska sidan av Torneälven.

– Veterinärer i Torneå och Sverige har under lång tid haft goda relationer. Göran Gyllmalm var distriktsveterinär i Kalix och jag berättade om den finska gården som var angelägen om att bevara den gamla rasen. Han hade ett giltigt tillstånd för konstgjord insemination och han sa till mig att han kunde inseminera Punakorva. Så länge som ingen visste om det.

Punakorva tillsammans med Leino Lehto och Ossi Kemppainen. Bild: Ossi Kemppainens arkiv

En lämplig tjur ”i grannskapet”

De två veterinärerna kom fram till att Punakorva, som var av rasen nordfinsk boskap, skulle insemineras med spermier från svensk fjällras eftersom raserna redan korsats under historiens lopp.

Äktenskap hade ingåtts mellan kvinnor och män på skilda sidor av älven i mer än ett sekel. Ofta tog den finska bruden en ko eller en kviga till sitt nya hem. Ossi Kemppainen påminner om att det på 1920-talet stambokfördes djur vars mor var av rasen nordfinsk boskap och fadern en svensk fjälltjur.

Anledningen till den hemliga inseminationen var den rådande, mycket negativa inställningen hos boskapsuppfödarna till rasen nordfinsk boskap. En ytterligare anledning var de byråkratiska hindren, som de två veterinärerna helst ville undvika. Inseminationen utfördes trots allt i ett gott syfte: att rädda nordfinsk boskap från att dö ut.

– Vi kom överens om att om det finns några frågor så säger vi bara att vi hittade en lämplig tjur ”i grannskapet”, säger Ossi Kemppainen med ett leende.

Insemination med donerade spermier

Punakorva födde tvillingar, som fick namnen Kasuna och Ketku. Makarnas förhoppningar till trots fick kalvarna aldrig någon egen efterkomma. Men Kerttu och Leino Lehto var fast bestämda att säkra framtiden för nordfinsk boskap, och bekostade senare en insemination på Uleåboirgs insemineringsstation. Senare donerade makarna spermier för insemineringsföreningens bruk.

– Jag vet inte så mycket mer om tjurarna, vars spermier donerades. Men i en intervju i tidningen Lapin Kansa 1979 berättar Leino Lehto att Punakorva har fått tvillingar och att gården har fått tillståndatt använda spermier från de svenska fjälltjurarna även i framtiden.

Man and woman i barn with newborn calves
Leino and Kerttu Lehto tillsammans med tvillingarna Kasuna och Ketku. Bild: Ossi Kemppainens arkiv

Ossi Kemppainen visar upp en artikel ur sitt omfattande arkiv. Artikeln, som publicerades i Lapin Kansa, innehåller mycket information om rasens långa historia. Ossi Kemppainen var med när en ko av rasen nordfinsk boskap för första gången på flera decennier presenterades på lantbruksmässan i Torneå. Året var 1979 och det var kon Punakorvas mamma, som visades upp för mässpubliken.

Leino Lehto på lantbruksmässa år 1986. Bild: Ossi Kemppainens arkiv

Den största glädjen

Sent en kväll märkte Ossi Kemppainen att han hade somnat till vid sin lilla dotters säng i samband med aftonbönen. Till dotterns stora förvåning hade han mumlat: ”Detta är veterinär Ossi Kemppainens automatiska telefonsvarare. I nödfall, ring…” Det var helt klart hög tid att erkänna att arbetsbelastningen var för stor.

Ossi Kemppainen fortsatte sin karriär i Villmanstrand. Han förblev vän med Kerttu och Leino Lehto, som han höll kontakten med. Deras besättning, som bestod av nordfinsk boskap, växte och blev känd i trakten. När Ossi Kemppainen ser tillbaka på hela sin karriär, säger han att det viktigaste han någonsin gjort var att rädda rasen nordfinsk boskap.

– Alla mina patienter är döda, men rasen räddades. Det är den största glädjen man kan få utav sitt arbete, avslutar han.