Hem > Nyheter > Växter > Sveriges vilda kulturväxtsläktingar saknar tillräckligt skydd

Sveriges vilda kulturväxtsläktingar saknar tillräckligt skydd

Datum: 2019.09.10

I en tid när flera internationella rapporter slår larm om att den biologiska mångfalden försvinner i en skrämmande takt visar det sig att de nordiska länderna skulle behöva göra mycket mer för att skydda vilda växter som är släktingar till våra odlade grödor. Idag träffades svenska experter från NordGen, Jordbruksverket, Naturvårdsverket, SLU och Länsstyrelsen för att diskutera hur ett konkret bevarandearbete av de så kallade vilda kulturväxtsläktingarna i Sverige skulle kunna utformas.

Även om staden ligger precis intill, råder ett stilla lugn kring Naturum Vattenriket i Kristianstad. Regnet hänger i luften och Helge å reflekterar de grå molnen. Men det är inte bara den vackra utsikten och stillheten som gjort att seminariet om In situ-bevarande av vilda kultursläktingar förlagts här. Vattenriket är en av de platserna i Norden där allra flest vilda kulturväxtsläktingar finns samlade.

– En vild kulturväxtsläkting definieras som en vild art som är nära släkt till någon av våra odlare grödor. Vi i Norden har ett ansvar för att se till att de här arterna inte försvinner. De har anpassat sig till vårt nordiska klimat under tusentals år . Och människan behöver de här genetiska resurserna, säger Anna Palmé, växtexpert på NordGen.

Viktig del av biologiska mångfalden

Vilda kulturväxtsläktingar är en viktig del av den biologiska mångfalden, inte minst eftersom de bär på bred genetisk variation som behövs för att utveckla de grödor som används i lantbruket. Problemet är att, även om en liten andel av växterna finns bevarade i NordGens frysar, så finns det inga bevarandeinsatser för de områden där de växer naturligt. Och det är viktigt, dels på grund av att det är dyrt att bevara växterna i NordGens frysar och dels på grund av att växterna utvecklas och anpassas till sin omgivning när de bevaras på sin växtplats, så kallat in situ.

– Våra analyser visar att Sverige skulle behöva 212 skyddade områden för att bevara de viktigaste vilda kulturväxtsläktingarna och deras inomartsvariation. En del av de här områdena är redan skyddade på annat vis och skulle inte behöva så mycket förändringar för att även omfatta ett skydd av vilda kulturväxtsläktingar, säger Jens Weibull som är handläggare på Jordbruksverket.

Globalt arbete

Insatser för att bevara och vilda kulturväxtsläktingar sker på olika platser över hela jordklotet. Ländernas respektive ansvar för att ta hand om och använda den här typen av genetiska resurser regleras i flera internationella avtal, bland annat Konventionen för biologisk mångfald (CBD), Nagoyaprotokollet, International Treaty for Plant Genetic Resources for Food and Agriculture (ITPGRFA) och de Globala Hållbarhetsmålen (SDG; mål 2.5). Men än så länge sker det i princip inte något reellt arbete alls för aktivt bevarande av vilda kulturväxtsläktingar i Sverige.

Sandsenap är en av de vilda kulturväxtsläktingarna som finns i Vattenriket.

– Norge är på gång, Finland har stora planer, men vi behöver göra något även i Sverige. Det vi kan se är att de växter som trivs här i de norra delarna av klotet är särskilt utsatta med tanke på klimatförändringarna. Det finns helt enkelt inte någon nordligare plats för dem att breda ut sig på när det blir varmare, säger Anna Palmé.

Nästa steg

På seminariet i Kristianstad diskuterades bland annat om de vilda kulturväxtsläktingarna kan skyddas inom nuvarande regleringar eller om det behövs nya lagar. Nästa steg är att deltagarna kommer att titta närmare på växterna som prioriteras i den nordiska rapporten ”Nordic Crop Wild Relative conservation: A report from two collaborative projects 2015-2019” och se om de kan skyddas med hjälp av deltagarnas institutioner.