Svenska lantrasfår

• Gutefår (primitiv ras bevarad för sitt historiska, "vikingatida" utseende)
• Gotlandsfår (en pälsfår-ras)
• Ryafår (avlat för sin långa, vågiga ull som används i traditionella ryamattor)
• Svenskt finullsfår (avlat för högkvalitativ klädull och hög fruktsamhet) 

Särdrag och egenskaper

De svenska fårraserna skiljer sig tydligt åt från varandra i fråga om färg, ulltyp och hornanlag. Dessa attribut kan i stora drag kopplas till de olika grupperna.

Allmogefår är generellt småväxta och har ofta ett dubbelt ullager med stor färgvariation. Tackorna är vanligtvis hornlösa. Denna ras hålls framför allt för genetisk bevaring – inte för produktion.

Ryafår är större än allmogefår, men har likt dem dubbellagrad ull. Tack vare lång selektion har däremot ryafårets ull längre och mer glansiga täckhår (det yttre lagret) och mycket lite märghår (det undre lagret). Båda könen är oftast kulliga, det vill säga hornlösa.

Gutefår är något större än allmogefåren och avlas för att bevara historia och härdighet. De kan ha både dubbellagrad och trippellagrad ull i olika nyanser av grått, svart, vitt och brunt. Båda könen har horn.

Gotlandsfåret är släkt med gutefåret, eftersom båda härstammar från den äldre sortens får som hölls på Gotland. Gotlandsfåret har dock haft ett annat avelssyfte – päls – och har därför andra egenskaper än gutefåret. Gotlandsfår är större, har silkeslena grå lockar och är naturligt hornlösa.

Svenskt finullsfår är behornat och har ett enkelt ullager som är mjukt och enfärgat (vitt, svart eller brunt). Detta får är den största av de svenska lantraserna.

Bevarande

De svenska fårraserna förvaltas av olika rasföreningar under paraplyorganisationen Svenska Fåravelsförbundet. Förbundet ansvarar för den officiella avelsdatabasen Elitlamm, där stamböcker för alla svenska lantrasfår hålls och uppdateras av de respektive rasföreningarna.

Alla raser av Allmogefår förvaltas av Föreningen Svenska Allmogefår. Denna förening sköter rasernas levande genbanker och finansieras genom medlemsavgifter och EU-stöd via Jordbruksverket. 

De fyra återstående raserna har egna rasföreningar – Föreningen för Svenska Finullsfår, Gotlandsfårföreningen, Föreningen Gutefåret och Föreningen Ryafåret. Även dessa finansieras av Jordbruksverket.

Föreningen för Svenska Finullsfår bildades 1988, vilket var ett viktigt steg för att rasen år 1995 skulle tas upp på listan över svenska husdjursraser. Tre år senare blev rasen stödberättigad.

Föreningen Gutefåret grundades 1977 och arbetar för att bevara och främja gutefår. Föreningens huvuduppgift är att förvalta gutefårets genbank, vilken etablerades år 2008. År 2015 var cirka 80 gutefårsbesättningar anslutna till genbanken. De godkända genbanksdjurens uppgifter, såsom härstamning, förs in i Elitlamm, som fungerar som genbanksregister för Föreningen Gutefåret.

Gotlandsfårföreningen ansvarar för att hålla och uppdatera stamboken för renrasiga gotlandsfår. Föreningen har fastställt syftet med avel på gotlandsfår, som betonar att rasens unika pälsegenskaper – glänsande, mjuka lockar och grå färgnyanser – ska bevaras.

Föreningen Ryafåret grundades 1978 och arbetar systematiskt för att bevara och avla ryafåret som renrasig. År 1915 "återupptäcktes" rasen vid en sökning efter får med stark och glansig ull, och två år senare inleddes organiserad avel med registrering av djuren i en egen stambok. Detta arbete har varit avgörande för dagens förvaltning av rasen.

Med undantag av gotlandsfåret, bedöms i dag alla fårraser vara utrotningshotade, baserat på antalet avelstackor i respektive bestånd. Av dessa klassas tre som akut hotade, där Tabacktorpsfåret är särskilt utsatt med endast 54 avelstackor i beståndet.

Mer detaljerad information om varje ras bevarandearbete finns här.

Karaktärisering 

Före 2019 fanns det bara 16 lättillgängliga studier om de svenska fårraserna (Kierkegaard et al., 2020). Gutefår är den mest studerade rasen (totalt 14 karaktäriseringsstudier), medan Åsenfår, Svärdsjöfår och Gestrikefår är de minst studerade (tre studier vardera).

Alla raser har ingått i en studie om deras sociokulturella betydelse, med undantag för Klövsjöfåret. De flesta karaktäriseringsstudier har omfattat fenotypisk och genotypisk kartläggning, inklusive populationsstruktur, genetisk variation inom och mellan raser, samt undersökningar av gener kopplade till svart ull. Studierna har även fokuserat på djurvälfärd och beteende, hälsomarkörer (t.ex. variationer av selen, kobolt och koppar) samt hur analysmetoder för ull kan förbättras.

Vidare forskning och karaktärisering av viktiga egenskaper hos fåren är nödvändig för att stärka framtida förvaltning och bevarande. Eftersom dessa raser också utgör en del av Sveriges kulturarv är det lika viktigt att utforska historisk kunskap om deras utveckling och deras betydelse för människors samhällen. Genom att säkra mer fördjupad sociokulturell kunskap stärker vi inte bara bevarandearbetet, utan också vår förståelse av den bredare samhällsutvecklingen.